Anna Ehrner

Det är den mjuka sidan av glasets Anna Ehrner vill fånga. Hon hämtar slöjor och vågor ur den flytande glasmassan, och de fortsätter att röra sig trots att massan stelnat. Anna Ehrner är rörelse.

Och hon letar efter saker som inte finns.

Hon står på knä i hyttan med en grupp glashantverkare kring sig och skissar med en krita på cementgolvet. Stora snabba drag. Pekar och förklarar med hela kroppen. En ny vas är under produktion och man tar fram prover. Vasen är ganska hög och transparent lila. Formspråket är typiskt Anna Ehrners. En enkel stilren grundform och så ett tydligt tillägg. Ett meddelande, en markering och framförallt en rörelse. Denna gång i form av ett ringlande oregelbundet nätmönster i klarglas som smyger sig uppför vasen. Modellen är redan förhandsbokad av det legendariska varuhuset Bloomingdales i New York och ska snart få ett namn.

I år är det fyrtio år sedan Anna Ehrner som ung nyutexaminerad formgivare började på Kosta Boda.

– Jag tröttnar aldrig! säger hon.

Hon beskriver sin uppgift.

– Det är att ta fram en enkel ren form som visar vad glaset kan ge. Och så släpper jag loss glaset där jag vågar.

Hon älskar att experimentera och är inte rädd för att gå för långt. Ibland tar hon ut svängarna för mycket.

– Då tar jag bara några steg tillbaka igen och vet precis var jag måste stanna nästa gång.

Letar efter saker som inte finns

– Jag är egentligen ingen hantverkare, säger hon.

Det är inte i händerna drivkraften sitter, i första hand utan i uppfinningsglädjen och i hennes behov av att uttrycka sig. Hon vill hitta på nya saker. Utveckla tekniker. Experimentera.

– Jag letar efter saker som inte finns. Men som jag tycker borde finnas. Och så försöker jag skapa dem.

Det har hon gjort sedan hon var barn. Så långt hon kan minnas har hon varit upptagen med att tillverka olika saker. Anna Ehrner är näst yngst i en syskonskara av fem. Alla flickor.

– Mamma var otroligt kreativ, säger Anna, men hennes skapande höll sig mest inom hemmets ramar. Och pappa var en suverän problemlösare.

Förmodligen har Anna har ärvt det bästa av dem båda.

Föräldrarna uppmuntrade skapade aktiviteter och när Anna var 13 år fick hon en drejskiva. Så småningom kunde hon sitta i källaren och göra precis sådana koppar och skålar hon själv ville ha. Så var det med allt. Om hon saknade något försökte hon genast tillverka det. Materialet spelade ingen roll.

– De kläder jag ville ha fanns inte, så då sydde jag dem.

Hon gjorde smycken, vävde mattor, gjorde egna skor och sydde till och med en skinnkappa. Hon arbetade med textilier, skinn, papp, kartong, garn, färg, metall och lera och vad som fanns till hands.

När Anna blev lite äldre gick hon en sommarkurs i keramik och sökte sedan till keramik och glaslinjen på Konstfack. Hon kom in på första försöket.

Vallien var sträng

Huvudläraren i keramik hette Bertil Vallien.

– Han var en mycket bra lärare, säger Anna. Men otroligt sträng. Kom man inte prick klockan åtta på morgonen, behövde man inte komma överhuvudtaget tyckte han.

Vallien rekommenderade henne som assistent till Ann Wolf. Efter sex månader visste Anna att det var glas hon ville hålla på med. Hon hade hittat sitt material och älskade arbetet i hyttan. Hon erbjöds stanna kvar på bruket. Nyutexaminerad och lycklig. Full av kraft och kreativitet.

Men det startade med en besvikelse.

Då, för fyrtio år sedan, drev Kosta Boda glasbruk en rad olika företag, som Boda miljö, Boda Nova, Kostalampan och Boda smide. Nu ville man sälja Kostalampan för att ge plats åt en ny butik med självbetjäning. Det hade nämligen konkurrenten Orrefors just öppnat. Där gick kunder omkring med stora vagnar och plockade på sig sekundaglas till hyggliga priser. Kosta Boda ville inte vara sämre. Men man hittade ingen köpare till lampföretaget.

Kunde man ta fram en lampa som blev storsäljare skulle det vara lättare. Dåvarande Vd:n Erik Rosén var en idérik herre. Vid den tiden fanns bara manliga formgivare på Kostalampan och han såg en möjlighet i Anna.

– Du som är kvinna, sa han, du kan väl hitta på någon trevlig lampa som tilltalar folk? Han trodde att lite mer feminin design skulle fylla ett behov.

En jäkla lampa

Anna blev ledsen och djupt besviken. Hon hade tagit för givet att hon skulle skapa i hyttan och ville ju inget annat. Och så kommer patronen och tycker att hon skulle göra en jäkla lampa. Hon försökte protestera men Rosén var ihärdig.

– Om du lyckas med det lovar jag att du får fortsätta med glaset sen, sade han.

Då accepterade hon och bestämde sig för att istället se det som en utmaning.

Hittills hade Kostalampan nästan uteslutande tillverkat lampor i olika metaller som till exempel Hinken och Komet som nu är klassiker.

Anna ville använda andra material.

– Jag ville göra något varmare i naturmaterial som kontrast till den kyliga hårda metallen. Men inte kvinnligt på det sätt som Rosén förmodligen såg framför sig. Något fluffigt med rysch och spets.

Det blev en stomme av två ringar i böjträ och mellan dem, spänd stadig canvas med grova sömmar. En kjol- eller klockformad kupa som döptes till Annalampan. Den blev succé direkt. Inte minst i offentliga miljöer som alltid behövde stora kvantiteter. Anna Ehrner hade skapat en storsäljare och Ateljé Lyktan köpte upp Kostalampan. Kosta Boda öppnade en butik med självbetjäning och Anna hade visat vad hon gick för. Herr Rosén visste vad han gjorde.

– Lampan blev min biljett till glaset, säger hon.

Paus från nyttan

Anna Ehrner har en dokumenterad förmåga att hitta rätt. Att skapa glas som attraherar många utan att hon någonsin göra avkall på sin egen smak eller sin intuitiva känsla.

– Jag måste själv tycka om det jag skapar, annars blir det inte bra.

Några exempel på hennes klassiska framgångar. Glaset "Line" i enkel design med en utanpåliggande glasslinga runt kupan i ett och trekvarts varv. Line slog direkt och alla på bruket gladdes åt att framgången skulle garantera minst en månads arbete. I dag har Line slagit alla rekord. Det har producerats i över trettio år och finns till och med representerat på Louvren i Paris. Serierna Atoll och Contrast med sina tonade slöjor i glaset är andra exempel på framgångar. De visar också på Anna Ehrners uppfinnarförmåga. Tekniken att få in de färgade slöjorna i det gjutna glaset är hennes egen innovation.

Men ibland måste hon bort från produktionsglaset och ta en paus från nyttan.

– Det är skönt att bara strunta i funktionen ibland, säger hon. Inte tänka på om det ska löna sig eller inte. Bara ta i och gå loss.

En av Annas skulpturer heter "Meditation". Den äger en särskild förmåga att få betraktarna att stanna upp. Den väcker något. Skulpturen består av en rund ca 30 centimeter stor båge med partier av frostat glas. Inuti är den skålformad. Som en rund vagga. Där inne vilar ett klot i klarglas alldeles stilla. Som om det bara väntar på något. Man måste man hålla tillbaka lusten, nästan driften, att försiktigt röra klotet. Putta till det lite så att det kommer i rörelse. Rullar fram och tillbaka i sin vagga. Dragningskraften är så stark att man i glasboden tvingats sätt upp en skylt med texten "Rör ej skulpturen". Skylten finns inte på några andra konstverk.

Anna Ehrner har lycktas. Hon har fått handen att längta.

Av Eva-Pia Worland