Bertil Vallien

Bertil Valliens sandgjutna båtar av glas lockar upp toner ur det undermedvetna. Vill man hålla fast och analysera dem blir de hala och slinker undan. Som drömmar. De slanka tysta båtarna har glidit över världens hav med sina budskap och väckt förundran i snart trettio år. Lastade med infrusna symboler och hemligheter talar de till oss om det existentiella.

Varje dag börjar med ett dopp i ån. På vintern hugger han en vak i isen och kylans bett får endorfinerna att rusa i kroppen.

– Det är som starta om på nytt varje morgon! säger Bertil Vallien.

De existentiella funderingarna väcktes tidigt. Han är näst äldst av sju barn och i hemmet i Sollentuna rådde Herrens tukt och förmaning. Fadern var mycket strängt frireligiös. Man måste leva enligt Bibeln. Till punkt och pricka.

– Jag är säker på att han ville sina barns bästa, men jag kände ständig skuld. Och en skräck för vad som kunde hända med pojkar som gjorde saker som jag gjorde.

Sin konstnärliga talang hade han tidigt glädje av.

Han älskade hästar och att rida. Det var nästa bara tjejer i stallet.

– Jag var en jäkel på att rita hästar, säger han och det imponerade på tjejerna. Han ritade hästar på löpande band.

Det låter sig inte förklaras

Hästarna besöker ofta hans skulpturer. Vad står de för? Vad betyder de? Han önskar att vi inte anstränger oss så mycket att analysera symboliken.

För det finns värden som inte låter sig förklaras, som rent av vittar sönder om man försöker. Han jämför med musik.

– Vad är det som får tårarna att rinna när man hör en speciell låt?

Det låter sig inte förklaras, musik tar sig direkt in i hjärtat. Går inte via det kontrollerande förnuftet. Han vill att vi ska våga lyssna till hans konst just så. Utan att intellektualisera.

I en av hans skulpturer "Högspänning" har en massiv stav knäckts av en liten vit fjäder. Staven står för styrka och fundament, det sakliga och materiella. Intellektet. Fjädern är känslorna.

– Poesi, äkta känslor och intuition kan krossa förnuft och styrka, säger han.

Ibland skissar Bertil Vallien med vänster hand istället för höger. Det är för att skissandet inte får blir slentrian. Det är inte alltid bra att vara flyhänt. Genom att låta vänsterhanden sköta arbetet aktiverar han ny kreativitet.

I slutet av fyrtiotalet arbetade Bertil som springsjas i en fiskaffär. Han var runt tolv år gammal. En av kunderna var Bo Notini, en excentrisk konstnär, som väckte Bertils nyfikenhet. Han liknade ingenting som Bertil var van vid.

Trädgården var igenvuxen, hemmet stökigt och möblerna slitna. Och där fanns massor av böcker. Herr Notini gav sig ibland ut för att skjuta kråkor, som han sedan tillredde och åt upp.

Sån vill jag bli

– Det var en helt ny värld för mig, säger Bertil. Sån vill jag bli, tänkte jag.

Som om han såg sig själv i framtiden. Ungefär så.

Ibland satt Bertil hos honom och tecknade och fick uppmuntran.

Mötena med Bo Notini visade att det fanns andra sätt att leva. Att inte alla människor i världen var tyngda av skuld och skam. Det fanns alternativ till det strikta religiösa livet hemma. En frihet. Insikten bidrog till att Bertil vågade bryta upp hemifrån redan som 15-åring.

Fler mentorer har varit viktiga för Bertil Valliens utveckling som konstnär. En av dem är Stig Lindberg som var huvudlärare i keramik på konstfack.

– Han var en fantastisk lärare! Han var otroligt verbal och kunde ge konstruktiv kritik. Elak ibland, men oftast på ett roligt sätt.

Stig Lindberg fick också Bertil Vallien att förstå vikten av det breda register en konstnär inom industrin måste ha. Att vara både konstnär och formgivare. Man kan gärna vara experimentell, men man måste samtidigt förstå hur en tekanna som inte droppar ska se ut.

Nästa mentor blev Erik Höglund på Kosta Boda. Bertil gjorde praktik där och blev erbjuden att stanna kvar. Höglund hade upptäckt hans kvalitéer. Bertil fick i själva verket ett helt glasbruk för sig själv – Åfors som var en del av koncernen. Det är nu över femtio år sedan. Verksamheten i Åfors har upphört och Orrefors och Kosta Boda har blivit samma företag.

För några år sedan öppnade sig en ny väg för Bertil Vallien. Den dök upp i en svart sörja. Han skulle gjuta några av sina skulpturer som ett landskap, en stad och ett fartyg. Men glasmassan som skulle varit svagt isblå vällde ur skopan som kletig svart asfalt. En månads hårt arbete fullständigt bortkastad. Bertil Vallien är arg och förtvivlad. Vad assistenten som läst fel på instruktionerna känner kan man bara gissa sig till.

De har tillverkat ett ton av den. Tusen kilo trög, svart och dyr sörja. Vilka är alternativen?

– Vi kör, bestämmer Bertil och formarna fylls.

Under de två veckor som glaset står i kylugnen är Bertil Vallien sänkt i modlöshet.

– Jag ville inte ens öppna ugnen. Det kändes helt meningslöst.

Glas äter ljus

Glaskonstnärer talar ofta om glaset förmåga att spegla och reflektera ljus. Det gör inte Bertil Vallien. Det som fängslar honom är snarare glasets förmåga att absorbera det. "Glass eats light" är ett av hans mest kända citat.

De gjutna svarta skulpturerna spolas rena från sand och poleras.

Det är nu alla närvarande kommer att bevittna en metamorfos. Den kletiga svarta asfalten har förvandlats till metall. Till mörk plåt eller kanske gjutjärn. Bly? En antydan åt blått. Allt ljus är imploderat och inga figurer eller symboler syns till därinne. De har ätits upp av ett hittills okänt material. Som är glas – men metall – fast glas.

– Jag fick en kick av det! Det var en helt ny formvärld och jag förstod direkt att jag måste fortsätta.

Assistenten som tolkat 20 gram som 2 kilo fick upprättelse. Det visade sig vara ett av de bästa misstag som begåtts i hyttan.

– Men samtidigt lämnade jag säker mark, säger Bertil.

Han hade varit ganska trygg med sina skulpturer där ett av verktygen under trettio år varit glasets transparens. Han kunde kontrollera det. Bestämma hur och var det absorberade ljuset skulle släppas ut, eller hållas tillbaka. Nu var han berövad detta och måste tänka på ett helt nytt sätt.

– Det finns alltid en risk att glasets kosmetiska kvalitét ställer sig i vägen för uttrycket. Att det blir för vackert helt enkelt.

En sjunken tysk jagare

De nya skulpturerna hade inget kosmetiskt över sig.

Landskapet är övergivet och förkolnat som efter ett krig. Fartyget påminner Bertil om en sjunken tysk jagare från andra världskriget, som syns tydligt genom det klara vattnet i norska Rombaksbotn. Skulpturen av en stad ser ut som om den var gasad. Eller utsatt för destruktiv kyla eller hetta. Det är dystopiskt.

– Jag har aldrig varit särskilt politisk som konstnär, säger Bertil Vallien.

Men när han ställer ut de svarta skulpturerna i New York och har döpt serien till "Desert snow" blir han i högsta grad politisk. USA:s bombningar över Irak under Kuwaitkriget 1991 hade kodnamnet Desert storm.

Kritikerna jublar över Valliens nya språk. Recensionerna är entusiastiska.

I några skulpturer lägger han till mycket små detaljer i färg, ofta knallröda, som trots sin litenhet blir starka blickfång i den svarta omgivningen. Några kritiker tolkar dem som att det finns lite hopp trots mörkret.

Den amerikanske kritikern konsthistorikern Robert Morgan skriver om upplevelsen efter en utställning:

När vi väcks ur upplevelsen, inser vi att vi har varit på en resa som har återställt vår känsla av hopp och välmående. Bara den bästa konsten klarar den uppgiften. Valliens konst gör det. (förf. översättning)

Sveriges mest kända glaskonstnär har vunnit de flesta priser och utmärkelser som går att vinna, och är representerad över hela världen. Några exempel bara; Victoria and Albert Museum i London, på Metropolitan Museum of Art i New York, på The state Hermitage Museum i St. Petersburg, på National Museum of Art i Tokyo och på The museum of fine Art i Montreal.

Efter över femtio år i hyttan finns inga tankar på att trappa ner eller tar ut sin pension. Bertil Vallien ska fortsätta ta oss med på sina resor och upptäcka nya språk.

– Nu ska jag bli minimalist, säger han.

Han kommer att börja med ett dopp i ån.

Av Eva-Pia Worland