Kjell Engman

Nere i berget svävar änglar av glas. Sagoväsen brinner i rött och orange. Det verkar som om de rör på sig. Djävulen lurar i ett hörn. Hans stora korp spionerar från grottans tak. Trolsk musik och gåtfulla ljud förflyttar besökarna till annan värld. Kjell Engmans värld. Vars utställningar oftast inte är några utställningar. De är storslagna föreställningar.

Det handlar om gott och ont. Om himmel och helvete. Men det kan lika gärna handla om en danskväll i Brunnsparken i Örebro på sextiotalet. Eller om yuppies från åttiotalet som idag är rynkiga och skalliga. Musik, ljus och scenografi får glasskulpturerna att berätta sina historier.

Regissören heter Kjell Engman. Precis som musikern, ljussättaren, scenografen och glaskonstnären. Han är en multikonstnär som blandar högt och lågt precis som han vill. Gigantiska klänningar av glas, gudar, ansikten, fiskar och fåglar, gitarrer, Jesus och högklackade skor. Sagoväsen, afrikanska hövdingar och korpar som spionerar. Folk får tycka vad de vill.

Gärna mörkt och ruffigt

Inspirationen finns överallt i Kjell Engmans värld. Likaså bilderna.

– På ett brunnslock eller i en spricka i en vägg. Vad som helst. Jag tror att jag ser mer bilder än folk gör normalt. Dramaturgin börjar inne i huvudet.

Nyligen var han vid ett gammalt ödetorp. Han stod utanför länge och såg in genom det lilla fönstret. Därinne gestaltade sig plötsligt levande människor. En familj med elva barn. Rummet fylldes med liv och detaljer. En sliten rock på en hängare. En mössa. Några tallrikar på väggen. Händer som matar ungar. Han såg alltihop. Idéerna forsar.

– Det är bara så frustrerande att man inte kan förverkliga allt.

Men det måste komma härifrån, säger han och tar sig på bröstet.

Kjell Engmans sätt att arbeta påminner om film eller teaterarbete. Från den inre dramaturgin gör han ett storyboard. Skissar de olika scenerna och arbetar med ljussättning för att förstärka karaktärerna. Scenen är viktig och han tycker om mörka ruffiga lokaler. Det ska helst inte vara traditionella ljusa gallerier. Det uppstår intressanta kontraster när järn, rost och sten möter glas, transparens och ljus.

Han har satt upp föreställningar i bergrum och kraftverk, i Malmö Tobaksfabrik och i en gammal nedlagd skofabrik i Örebro. I Ebeltofts maltfabrik i Danmark ställde han ut på den trettiotvå meter långa vinden. Han strävar också efter att platsens historia och karaktär ska speglas och finnas med som element i föreställningen.

Cymbal blev ylande varg

Den elektroniska musiken med gåtfulla ljudeffekter, skriver han själv i den egna studion hemma på Öland. Han letar ständigt efter det precisa ljudet och är mycket petig. Musik och bilder måste stämma helt överens.

– När jag ser på film blir jag nästan alltid irriterad, säger han, för det är så sällan bilder och musik hänger ihop.

På en föreställning ville han ha ylande vargar, men ljuden han köpte gav inte tillräckligt med rysningar. Han experimenterade och kom så småningom fram till att det rätta ljudet uppstod när han slog på en cymbal och doppade den i vatten, spelade in ljudet på för hög hastighet och därefter spelade upp det baklänges. Då ylade det så håren reste sig.

Musiken har alltid spelat stor roll för Kjell Engman. Pappan var musiker, en typisk swingpjatt, som behärskade de flesta instrument. Men när han fick familj och barn sadlade han om till frisör.

I början av sextiotalet kom popmusiken och Kjell spelade bas i The Merchants från Örebro. De hade en del framgångar och kom trea i Sveriges Radios popbandstävling.

Usel försäljare

– Då levde jag ett dubbelliv, minns han. Som doktor Jekyll och mister Hyde.

På dagarna gick han till jobbet som säljare på Facit. Prydligt kammad, iklädd slips och kavaj.

– Jag var en urusel försäljare. Kunde inte stå och säga till kunderna att vår skrivmaskin var den bästa, när jag visste att IBM:s var mycket bättre.

Efter jobbet rufsade han till håret och hoppade i de gamla jeansen. Den oklanderlige skrivmaskinsförsäljaren förvandlades till popstjärna. Lillbrorsan Bengt spelade gitarr och sjöng.

– Jag lärde honom tre ackord och sen körde han om mig med hästlängder. Han blev fantastiskt duktig. Men han var ju fanatisk. Tränade skalor och sådant. Det orkade inte jag. Jag ville kunna allt på en gång. Orkar inte hålla på och träna saker.

– När jag tog simborgarmärket till exempel, gjorde jag det med en fot i bottnen, säger han.

Han gästspelade också i Whisperings, en orkester som spelade storbandsjazz.

Men det fanns ett problem. Kjell ville inte spela efter några regler och i storbandet förväntades han spela exakt efter noterna.

– Jag ville ju göra små krumelurer med basen. Som jag kände.

Det var inte uppskattat och gästspelet blev kort.

– Friheten jag letade efter fanns inte där, säger han.

Tomten var värst

Otåligheten med regler och inlärning kommer till stor del ifrån skoltiden.

Kjell är dyslektiker, men på femtiotalet fanns det inte som känt begrepp. Däremot fanns det en spänstig och hård linjal som läraren smällde över hans fingrar när något blev fel. Eller när han bara blev allmänt rastlös och hade svårt att sitta still. Hade man svårt att lära sig läsa och skriva var man bara lat eller dum eller en slarver. Då ansågs linjalen vara den bästa bestraffningen.

– Den värsta läraren kallades för "tomten", för han var så liten. När han skulle dra eleverna i öronen fick han först gå bort till trappan och gå upp två steg för att räcka.

– I skolan var mina tankar alltid någon annanstans, säger han. Jag skolkade massor och gav fan i allt som var tråkigt. Men jag var bra på teckning, musik och matte. Mamma tyckte jag skulle bli teckningslärare.

Han kom in på Konstfack och gjorde en termins praktik på Kosta Boda.

– Det var något helt nytt för mig, säger han. Jag blev helt exalterad av transparensen och bestämde mig direkt. Jag skulle ha egen hytta och bli stor konstnär med basker!

Under ett sabbatsår praktiserade han hos Bertil Vallien i Åfors. (Som redan hade egen hytta och var en stor konstnär med basker.) Det var inte fullt upp med arbete, så han bad dåvarande Vd:n Erik Rosén om att få någon uppgift.

Ja, du kan väl göra något i klarglas. Något svenskt och folkligt föreslog Rosén.

Så kom "Rapsodi" till. En centrifugerad skål, lite grov i glaset och med

Midsommarstång och ett dansande par. I folkmun kallas den ofta för Sverigeskålen. Kjell Engmans första produkt omsatte hela 24 miljoner och han blev kort därefter erbjuden jobb på Kosta Boda.

Där fann han lite av den frihet han sökt.

Drömmer om smältande is

– Det är en frihet under ansvar, säger han. Man måste göra saker som säljer också. Det finns en massa regler inom formgivning också naturligtvis, med de är ju till för att brytas.

Drömprojekt finns kvar att göra.

Han tänker sig en skulptur av is vid Jukkasjärvi ishotell. Fokus skulle vara på den smältande isen. Inte på den fasta.

– Jag skulle frysa in olika saker som avslöjas efterhand som isen smälter, säger han.

Men det frestar på att befinna sig i forsen av kroniskt idéflöde. Kjell har haft tre hjärtinfarkter.

Han måste ta det lite lugnare, gå ner i varv. Och han vet var han hittar lugnet.

– Jag går ner till havet och ibland är det violett hela vägen ner på Alvaret när orkidéerna blommar.

Av Eva-Pia Worland