Martti Rytkönen

Det är med påtaglig värme han pratar om kylan.

Om norra Karelen i Finland precis på gränsen till Ryssland.

Där ser han vatten i alla väderstreck och gnistrande isar på vintern.

Här förtrollades Martti Rytkönen av det klara och rena,

av blanka ytor och genomskinlighet.

Orrefors Kosta Boda 2014.

En av hans skulpturer är en massiv kub av klar kristall som balanserar elegant på ett hörn. Några exakta skarpa skär i glaset skapar oändliga skiftningar och reflexer beroende på vilken vinkel man ser den ifrån. Det är därför den heter "Angle". Enkel och ren. Den skulle kunna vara gjord av is.

Martti Rytkönen är det rena glasets mästare. När han använder färger är de transparenta.

Glashantverkarna samlas runt honom i hyttan. Martti skissar ivrigt. Hantverkarna ska ge hans skisser en kropp, inte bara med tre dimensioner utan en kropp med fyra. För när den klara ytan av kristall får en slipad eller etsad detalj uppstår en fjärde dimension.

Det är långt från Karelen i Finland till Kosta i Småland. Men Marttis egen resa är betydligt längre.

1967 sitter han i byskolan i Ilomantsi och skruvar sig i bänken. Han är 7 år och det kryper i benen. Han vill bara ut. Ut och fiska! Han vill stå där ensam i tystnad med sitt fiskespö. Inte sitta i skolsalen och fylla skrivboken med siffror.

– Ettan var den svåraste siffran att skriva, minns Martti. Jag fick den inte rak. Varför måste den vara rak? tänkte jag. Den kan väl vara böjd åt lite olika håll?

Den stora ensamheten

Det är teckning och musik han är bäst på. Och språk.

Familjen bor i ett litet hus som har utsikt över vatten åt alla håll.

Det är som att bo på en ö. Med så mycket vatten runt omkring ser han ofta regnbågar välva sig över sjöarna och förundras av färgerna.

För Martti är det riktiga livet där ute. Han berättar om den "stora ensamheten".

Den han söker frivilligt och blir ödmjuk inför naturens storhet. Där kan han samla sina tankar.

– Jag måste till den stora ensamheten ganska ofta, säger han.

Nu står Martti i hettan med kollegorna på bruket. De gör färgprover till "Oval" en vas som Martti arbetar med. Klart glas och genomskinligt lila och grönt. Men han blir inte nöjd med tonen. De gör om det.

Bra kommunikation på golvet i hyttan är avgörande. Fungerar inte den, kvittar det hur bra skisserna är. Det var svårt i början. När han kom till Orrefors för tjugo år sedan talade han visserligen flytande svenska, med språket här i Småland kom från en annan planet.

– Hauä nulen dö vau? ropade de till mig och jag sa; va? Mä kusen så hä! Dä? ropade någon annan och jag sa; va? I hyttan trodde de att han inte förstod svenska så bra, och började tala högre och långsammare till honom på ett förenklat språk. Men han lärde sig småländskan också.

Tillbaka till Karelen, 1967.

Martti är näst yngst av sju syskon. Pappan är skogsarbetare och flottare, mamman sköter hem och barn. De har en ko, en hund och en katt och de odlar sin egen potatis och lite grönsaker. De plockar svamp och bär i skogarna och så fiskar de. Mammas varma fisksoppa är en favorit.

– Och karelska piroger fyllda med potatis! Smörstekt siklöja! Har du smakat det? Åh det är så gott. Martti försvinner i matminnen. Pepparriska med stekt lök! Varför äter ni inte pepparriska i Sverige? Att den anses giftig viftar han bort. Det är bara att förvälla.

Döden under skidorna

Ilomantsi betyder "den glada byn". Men vintern är mycket lång i Karelen och kan vara omänskligt kall. Han vet hur snön ser ut när det är 30 grader bitande minus och varje andetag gör ont.

– Den slår gnistor om den!

Martti som alltid betraktar saker ingående, ser att gnistorna sprakar i olika färger.

För att behålla stugvärmen skottar de upp snödrivor mot ytterväggarna.

På insidan av fönsterglasen växer iskristaller i magiska mönster.

Hur får de så vackra mönster?

När fullmånen lyser händer det att de tar på skidorna och glider över sjön mitt i natten. För Martti är de nätterna magiska. Men också så skrämmande att nackhåren reser sig. Under deras skidor på sjöbottnen ligger de döda. De ryska soldater som stoppades just här i Ilomantsi under andra världskriget. Deras andar går igen. Och det finns de som säger sig ha sett en man med häst och vagn fara fram i skogen om nätterna.

Sägner, anekdoter, regnbågar och is. Ylande vargar och iskristaller. Mönster på fönsterglas, gnistor från snön, och allt annat som han studerar nyfiket kommer att lägga grundtonen i hans glas. Men det vet han förstås inte. Han bara insuper världen.

Allt packar Martti med sig när har lämnar Karelen för ett arbete inom vården i Sverige. Så småningom ska han väcka berättelserna till liv igen. Han ska få isen att brinna, fånga kristallerna och få regnbågar att dansa på Orrefors glasbruk.

Men det finns inte i hans vildaste fantasi att han, en enkel flottarson från Karelen, kan bli framgångsrik glaskonstnär och formgivare.

På kvällarna går han en drejarkurs på ett studieförbund och upptäcker glädjen med form och dimensioner.

En dag singlar en gammal papperslapp ur jackfickan. Det är en annons för en konstnärlig linje på Kyrkeruds folkhögskola i Värmland. Javisst ja. Varför inte prova. Han söker och kommer in.

Får inte plats i mitt skinn

Under två år utvecklar han sitt måleri och arbetar mest med keramik. Sedan söker han till linjen för keramik och glas på konstfack, men tvivlar starkt på sin förmåga.

– Jag tänkte inte ens hämta ut det rekommenderade brevet med beskedet, säger han. Det kändes helt meningslöst. Men en kompis tvingade mig.

Han hade kommit in.

I utbildningen ingick en kortare period av praktik på Orrefors glasbruk. Det var där och då Martti förälskades.

– Glaset förförde mig direkt, säger han. Det är ljuset. Hur det bryts och reflekteras. Det lever sitt eget liv. Man kan man aldrig helt bestämma över det. Tänk på glas med luftbubblor i! De bevaras där i tusentals år. Samma luft! Kanske finns det röster inkapslade i bubblorna som kan befrias en dag?

På Orrefors får Martti användning av sin berättarglädje. Hans examensarbete blir ett stort fat i klarglas, "En dag i Hagaparken", där han graverar bilder ur sina dagboksanteckningar. Med fatet vinner han en tävling och belönas senare med ett stipendium. När han har sin examensutställning blir han erbjuden att fortsätta arbeta på Orrefors.

– Vilken enorm glädje! Jag kunde inte fatta det! All min stress rann av. Den där pressen att man ska ut och göra sig ett namn.

Så står han står plötsligt i hyttan och är arbetskamrat med några av de kända glaskonstnärer han sett upp till. Hans första produktion blir en liten hälsning till Karelen. Serien Volfie med etsade vargar.

Efter en tid får han åka på signeringsturné i USA. Martti är stolt. Ringer hem och berättar att han nu befinner sig i Beverly Hills.

Mammas första fråga: - Har du ätit?

Kosta 2014

Nu verkar färgproverna vara på rätt väg. Glaset ska kylas, sen får man se.

Martti är uppfylld efter timmarna i hyttan. Tar några danssteg på den asfalterade bruksgården.

-– Åh det är så rooligt!!! Jag får inte plats i mitt skinn!

Han bär alltid med sig sitt skissblock. Naturen flödar av bilder som kan förvandlas till glas.

Det finns drömmar han vill förverkliga. En är att placera en stor glasskulptur på en hemlig plats djupt inne i skogen. Kanske en gigantisk Angle? I en glänta där ljuset plötsligt tränger igenom grenarna, så finns den bara där. Mäktig och lysande i det renaste glas. Det är mossa och lite fuktigt. Dimma. Och den som har tur att få syn på den, ska känna sig utvald och bli stående uppfylld av klarhet och ljus. I den stora ensamheten.

Av Eva-Pia Worland